Idag funderar jag mycket på livet.....

....och döden. Hur skört det är och hur snabbt och oväntat det kan vara över!

I går så spenderade jag 2.5 timme i en bilkö efter en busskrock på väg till jobbet. Ambulans efter ambulans körde förbi och man kände sig riktigt, riktigt illa till mods. Lyckligtvis så klarade sig de flesta rätt bra med tanke på omständigheterna. Bussarna hade kört in i varandra vid köbildning efter en tidigare olycka. Efter bussarna så kom ett tankbilsekipage som väjde undan och placerat sig långt in i skogen, snudd på halvvägs till Jönköping (det är mig en gåta hur han lyckades att komma så långt in i skogen i upprätt skick).....

Idag så hyllas tankbilschauffören som en "hjälte" i tidningarna. Han "räddade" bussresenärernas liv heter det. Men min stilla fundering är hur mycket hjälte man egentligen har rätt att vara när man för fram ett enormt tungt, stort fordon i en sådan hastighet, med ett sådant avstånd till framförvarande fordon och med sådan bristande uppmärksamhet att man måste väja ut i skogen i 90 kilometer i timmen? Hjälte, nej inte i mina ögon. Ett rådigt drag för att minska konsekvenser av sitt handlande, ja det kan jag gå med på.

Jag tror kanske att jag delar åsikt med en familj i Södertäljetrakten, vars familjemedlem inte kom hem igår,  efter den 3 olyckan på stäckan. En olycka som jag och 3 kollegor bevittnade och kom fram till som första bil. För det är inte hjälteaktigt vare sig med eller utan rådighet att väja. Det finns ingen hjälteaktigt ens i närhet av att se en man dö i ett bilvrak för att man inte håller hastigheter och avstånd. Det är bara tragiskt. Tragiskt och skrämmande att man kan gå från levande till död på ett ögonblick. Mina tankar går till nära och kära med en önskan att de får veta att allt gick fort och att det var över på ett ögonblick. Att vi gjorde allt vi kunde för att få tillbaks honom. Att situationen i all sin kaos var fridfull....

Så min uppmaning till alla är att värdesätt det ni har och ge era nära och kära en extra kram idag....