Inte dagisångest på så sätt att jag har ånger för att lämna barnen på dagis utan ånger för att Oscar bara har 2 dagisdagar kvar. På torsdag slutar han dagis för gott, det är finito, han ska ALDRIG mer lämnas där. Oscar tycker det är toppen. Han är stor, han ska gå i skolan och han vill aldrig bli farfar (vet inte hur farfar biten kom in i diskussionen men den biten tänker jag ha ångest över en annan dag!).
För mamman är det värre, hon har något som liknar separationsångest trots att Filip ska fortsätta på samma dagis med samma fröknar. Samtidigt finns det en liten pirrande skolstartskänsla att ruva på hela långa sommaren, förhoppningsvis tar den känslan över inom en inte alls för lång framtid och motar den otäcka ångest känslan dit pepparn växer....
1 kommentar:
Förstår dig precis och kommer säkert att känna likadant nästa år! Det är väl bra att barnen inte känner så och hoppas på att de fortsätter med det under skolåren framöver.
Annars kan man ju alltid bli en tjatig mamma som frågar: tycker du inte det blir liiiiite liiiiiite tråkigt att lämna dagis? Eller inte;-)
Skicka en kommentar