I fredags begravdes min farfar. Det känns ofattbart och overkligt att en generation i släkten som fanns för mindre än 2 månader sedan nu är borta. Samtidigt känns det fint att känna närheten med den släkten som är kvar. Att samlas runt ett bord och samtidigt som sorgen känns så oerhört tung kunna skratta så tårarna sprutar. Glädje och sorg - 2 motpoler av känslor som ändå är så nära varandra, som på något sätt går hand i hand.
Det kommer att ta lite tid att återhämta sig efter senaste tidens känslostormar. Hjärtat känns lite som en välbearbetad surdeg, fullkomligt sönderknådat för att sedan förhoppningsvis jäsa ihop till något starkare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar