...är den enda sanna glädjen sägs det. Egentligen så håller jag väl inte med, för det är väl den enda osanna glädjen om man tänker efter. Jag vet faktiskt inte om det är skadeglädje jag känner så här en melodifestivallördags som denna, kanske är det mer en "vad var det jag sa" glädje.
Som ni säkert gissat så är jag inte så jätteförtjust i Sveriges bidrag. Intetsägande och tråkigt tycker jag och tydligen så finns det fler ute i Europa som delar min mening. Samtidigt blir jag så fascinerad av hela jippot. Förväntningarna är stora, spänningen byggs upp, upp, upp och sedan blir det totalt magplask och en orgie i förvåning och chock!
Eftersom jag inte riktigt är ett melodifestivals freak så är jag faktiskt riktigt förvånad och chockad över att jag spenderar ett helt blogginlägg på att älta något som jag rent ärligt inte bryr mig speciellt mycket om. Vem vet... kanske bor det en slumrande slagerdiva i mig ialla fall.
Så.... ärligt.. hur många trampade jag på tårna med detta inlägg :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar